Från Levanger fortsattes resan genom det sköna landskapet med idylliska utsigter öfver fjorden, som gör besynnerliga inskärningar i landet. Värdalselfen öfverfors på en fårja. Vid andra stranden ligger Värdassören, som liknar en liten köping eller snarare ett stort fiskläge. Husen vända gaflarne mot elfven. Jag försummade ej att efterfråga Värdalshandskar, som v. Buch så högligen berömmer. Jag fann dem likväl ej finare eller bättre än de som forfårdigas i Landskrona, men de voro mycket dyra. Vägen fortsattes öfver åkrar mellan lunder af gran och sköna löfträd. Då man fårdats ungefår en half mil från Värdalsören kommer man till det märkvärdiga Sticklerstad, der Olof den helige fann sin död. Ättehögar resa sig ännu strödda öfver fältet; många äro alldeles, andra till en del utjemnade med marken. En dyster känsla intog mig då jag beträdde det ställe, der religionsnitet ,skördat så många offer (år 1030). Det var kanske den sista stora striden mellan den starka Odinska andan i Skandinavien och söderns mildare religion bland Nordens sträfva klippor. Här lät också Barden höra sina starka toner; här var det som Thormoder Kolbrunarskald en stilla morgon uppstämde sin härliga sång och lät den likt en dödsbasun ljuda, för att väcka den sofvande krigshären till striden:
»Dagen är upprunnen, Hanens vingar dåna, Tid är för kämpar Till striden att gå. Vaker upp, vaker upp, Tappre män, I Alla j ädle Konungatjenare!
Har den hårdhändte Rolfer, skytten, Ättgode män Som aldrig fly; - Er jag ej väcker till vin, leke till qvinnoglam, Upp eder jag väcker Till hårda bardalekar.
Bortom kyrkan kröker sig vägen till höger litet uppfor en backe. Det var här Olof stupade. Här står hans "Stötte", ett hvitt py'ramidformigt monument med ett jernkors på spetsen. Vid dess sida har en senare tid satt på en fotställning en kort pelare med ett kors, och på sidan en inskrift. Om aftonen framkomma vi till prosten Brandt, I Auglen prestgård. Kyrkan hetter Sticklcrstad och bygden är Värclalcn. Följande dagen fick jag med mig en gosse och begaf mig ut åt skogen med mm bössa. Vägen togs ärver höga skogsberg till Lexdals-vandet; derifrån till en bonde på Lunde, der jag ville ha en häst for att komma upp på fjellet. Men hästarne voro i marken och kunde ej fås hem före kl. 5, och då hade det blifvit för sent. Hos bonden blef jag inbjuden att spisa i ett slags sommarstuga. Hustrun satte fram ost, smör, mjölk, bränvin och ganska fint hVitt och godt tunnbröd af hafre. På väggarne var garderob. Bland kläd· ningar Voro äfven sådana af sits, och sydda lika mamsellernas i städerna; höga mössor af blommig sidensars, kantade med flera ränder illerskinn; muf· - far af björnskinn. De betala björnskinnen dyrt för att fa dem till muffar eller till fallar for sina rara slädar. Vid hemgåendet, då jag följde vägen, såg jag en vattenådra springa ur klippan öfver vägen, och jag drack derur utan att veta att det var S:t Olofs källa. Vid hemkomsten fick jag besök af fornforskaren Kapten Klywer; han gaf mig många intressanta upplysningar om ställen som jag redan besökt. På sin käpp hade han en krycka af jern, som funnits vid ett benrangel bland de Svenskar som fröso ihjäl i 1718 på reträtten till Jemtland. Följande dagen (den 22 Juni) läto vi bära våra saker ned till Lexdais·vandet och der satte vi oss i båt och rodde öfver till Bolstan (?), der kapten Klywcrs far var bosatt och der vi väl undfägnades. Här tog jag afsked af Pastor Arentz och Kapten Klywer och lät af tvenne roddare ro mig långs Lexdalsvandet till Langlie, der General-major Hjort bodde. Dagen var odrägligt het. Eljest härlig resa. Vattnet stod som en spegel; till höger höjde sig ett fjell, och bakom oss reste sig snöflammig och hog. i blånande gestalt, Hermansnasen, som en jette öfver de andra fjellen. Vid ändan af sjön seglade vi under en bro ett stycke upp åt Figga·elfven. Här satte vi båten; en af karlarne följde mig upp till
General-Majoren, der Jag blef vänligt mottagen och inbjuden att passera natten. Följande dagen (Midsommarsafton) kl. 7 f. m. begaf jag mig åt fjellct Tufset Tuven. Jag hade två drängar med mig. l granskogen hördes sångtrasten, som här kallas Natvuku (d. ä. Nattvaka); äfven hördes eller sags här rödvingetrasten; bergfinken (Frillgilla montifringilla) skärrade. Bofinken (Fringilla calebs), trädgårdssångaren (Sylvia hortensis), gul bröstade sangaren Sylvia hippolais) fUnnos i myrar beväxta med björk. Löfsångaren (Sylvvia trochilus) och en annan fagel, hvars sång var mig okänd, satt högst upp i grantopparne och var mycket rädd. Längre upp i granskogen, på sidan af fjellet, träffades en familj af lafskrikan (Corvus infaustus), som här kallas Reudtjuxa och skall finnas i mängd. Hon hade redan sina ungar ute och matade dem, 6 a 7 stycken. Var ej serde1es rädd. Två af dem skötos. Litet öfver det ställe der de påträffades, upphörde granen att växa och furen började, dock ej. med stora eller frodiga träd. Snödrifvor ligga ännu bade på denna region och deröfver, men på de flesta ställen har snön nyligen gått bort, och der ha Vaccinium myrtillus, Betula alba och Betula nana ännu icke löf. Gränsen mellan granens och furens region bestämdes med barometern. Detta fjell kallas |
Bilsta Vola. (Vol betyder här detsamma som Kjöl i Opdalen, och Knopp eller Klimp är här det samma som Kamp derstädes). Då jag lossade första skottet på Corvus infaustus, flög en dalriphanne upp med sitt vanliga racklande läte. Denna ripart går således stundom ned i granens region; ty detta var i stora granskogen. Vi stega högre upp: furen upphörde, Betula alba stod i mindre träd och buskar. Snödrifvor låga i fördjupllingarne. Empetrum nigrum., Vaccnium mylrtillus och uliginosum stodo ännu växande. Snart blefvo de lägre. Renmossa i mängd, äfvensom Islandsmossa och andra Lichtener på de rundslitna kullarne. Azalea procumbens utbredde sig snart som ett grönt täcke med invirkade röda små blommor öfver hela fältet. Arbutus Uva ursi hade härstädes redan bär. Vi foljde den nakna fjellåsen åt söder; kullar reste sig här och cler och på alla stodo sistnämnda växter. Vi sökte den högsta kullen. Pa några träffadcs Arbulus Uva ursi i blomma., och på de högre Diapensia lapponica. Den högsta kullen pa detta fjell kallas Selli Vola. Här ligger en stor sten öfverst på fjellet. Han är nästan fyrkantig och omkring fyra alnar på hvar sida. Härifrån har man en mycket vidsträckt utsigt. Här står jag liksom på en klippa i ett af - högsta toppen såg jag Rana temporaria, som således har en mycket vidsträckt region fOr sin tillvaro. Nedkommen i skogen hörde jag åter den obekanta fogelsången och önskade innerligt att kunna komma åt att skjuta fogeln, helst jag var öfvertygad att han var en for Skandinaviens fauna hittills okänd fogelart. Ändtligen lyckades det mig att skjuta honom från en hög grantopp, men han förekom mig då så lik Sylvia trochillus, att jag nästan tviflade på att jag skjutit just den, som jag hört sjunga med for mig så okända toner. Ett nytt försök måste derför göras innan jag blef forvissad. Bly säges vara funnet i berget Glupen vid sidan af Djurdalen, en säterboning i Sticklerstads socken. Finne-Lappar som bo der skola veta stället, men vilja ej uppgifva det. Man berättar att en stor mängd ovanligt små Tödder (tjädrar) före vintern nedkommit från fjellen, äfvensom Orrar. Man tror att de kommit öfver Ryssland från Siberien. Det skall äfven ha händt förr, men sällan. På Langlie hos General-Major Hjort blef jag med innerlig vänlighet inbjuden att stanna och blef der i två dagar. General·Majoren är en man af 75 år, som har tjenat kronan mer än ett halft århundrade. Han har nu afsked med bibehållande af - stormar upprördt haf, hvars aflägsna vågor synas svepta i blånande töcken (solrök) och skummande af hvit fradga (snödrifvor). Denna utsigt visar sig åt alla sidor. Åt norr och vester drager sig en lång sträcka på tvenne mils afstånd långs åt Beitstadfjorden ; snön skiner der ännu. Åt öster resa sig Mokke·fjellen med snö, åt söder synas några höga isolerade toppfjell ('klimpar'åt sydost synes Hervola mera utbredd. Fjorden och Lexdalsvandet synes ockå. Man har härifrån äfven en vidsträckt utsigt öfver Värdalen. Fjellet var betäckt med Lichener, mellan hvilka de gröna tufvorna af Diapensia lapponica med sina hvita blommor gjorde ett skönt afbrott. Äfven Azalea procumbens, Betula nana, Islands-mossa m. fl. Multebärsbusken med sina stora, hvita blommor finnes örver allt i mängd, isynnerhet i fjellmyrarna. En fjellripehanne sågs. Hunden skrämde honom, derför blef han ej skjuten. Fjellripan går således ned till björken, och något derunder. Dalripan går också dit upp; således litet hvar i den andres region. Om gränsen mellan dessa regioner bestämdt kunde dragas, måste den ligga der björken upphör. - Öfverst uppe sågs Anthus pratensis; han har bo i fjellmyrarna. Göken höres och Sylvia trochilus sjunger i buskarne under fjelltoppen. l myrar strax under - sin lön som pension. Den gamle syntes mig vara en rigtig hedersman. och hela familjen innerligt välvillig och snäll. Den välvilja de visade den vandrande främlingen skall han alltid ha i tacksamt minne. Jag hade varit på fjellet och var om aftonen mycket trött. Det var midsommarsafton. Eldar upp· tändes af allmogen på alla kullar, och skott lossades med små kanonerl gjorda af gamla afkortade bösspipor. En stång restes. på hvars ända var satt en tjärtunna; hon antändes och brann tills hon alldeles nedbrunnit. Man dansade på flera ställen, men inom hus. Man har också får sed den aftonen, att gå till sina bekanta i smyg- och lägga något; för att visa att man varit der utan att blifva sedd. Följande dagen., midsommardagen, var allt tyst. Ingen fick jag att följa med mig; alla drängar vara borta och dansade. Jag gick ut med min bössa for att om möjligt få se den okände sängaren. Med hvilken ifver han söktes kan jag ej beskrifva. Jag fick höra hans läte i skogen och jag rusade in bland träden med bössan; Flera gånger närmade jag mig. men han var for rädd. Ändtligen sköt jag på mycket långt hall i trädtoppen. rogeln roll och till min stora glädje var det samma fogelart, som jag två dagar forut skjutit. Alltså var intet tvifvel mer att - det var denna fogel, som hade det ovanliga lätet och som jag sökt. Det var gransångaren (Sylvia abietina). Följande dagen fortsatte jag resan till Steenkier; vägen togs genom skog på obanade vägar till häst. Steenkier är en upplagsplats; der bor en enda köp· man, samt åtskilliga strandsittare som ha båtar i hvilka de ro personer och saker mot betalning. Jag blef satt öfver elfven på fårja och fick derifran kärra med säte - högst ovanligt!
|