|
Från Levanger fortsattes resan genom det sköna
landskapet med idylliska utsigter öfver fjorden, som
gör besynnerliga inskärningar i landet. Värdalselfen
öfverfors på en fårja. Vid andra stranden ligger
Värdassören, som liknar en liten köping eller snarare
ett stort fiskläge. Husen vända gaflarne mot
elfven. Jag försummade ej att efterfråga Värdalshandskar,
som v. Buch så högligen berömmer. Jag
fann dem likväl ej finare eller bättre än de som
forfårdigas i Landskrona, men de voro mycket dyra.
Vägen fortsattes öfver åkrar mellan lunder af gran
och sköna löfträd.
Då man fårdats ungefår en half mil från Värdalsören
kommer man till det märkvärdiga Sticklerstad,
der Olof den helige fann sin död. Ättehögar resa sig
ännu strödda öfver fältet; många äro alldeles, andra
till en del utjemnade med marken. En dyster känsla
intog mig då jag beträdde det ställe, der religionsnitet
,skördat så många offer (år 1030). Det var
kanske den sista stora striden mellan den starka
Odinska andan i Skandinavien och söderns mildare
religion bland Nordens sträfva klippor. Här lät
också Barden höra sina starka toner; här var det
som Thormoder Kolbrunarskald en stilla morgon
uppstämde sin härliga sång och lät den likt en
dödsbasun ljuda, för att väcka den sofvande krigshären
till striden:
»Dagen är upprunnen,
Hanens vingar dåna,
Tid är för kämpar
Till striden att gå.
Vaker upp, vaker upp,
Tappre män, I
Alla j ädle
Konungatjenare!
Har den hårdhändte
Rolfer, skytten,
Ättgode män
Som aldrig fly;
-
Er jag ej väcker till vin,
leke till qvinnoglam,
Upp eder jag väcker
Till hårda bardalekar.
Bortom kyrkan kröker sig vägen till höger
litet uppfor en backe. Det var här Olof stupade.
Här står hans "Stötte", ett hvitt py'ramidformigt
monument med ett jernkors på spetsen. Vid dess
sida har en senare tid satt på en fotställning en
kort pelare med ett kors, och på sidan en inskrift.
Om aftonen framkomma vi till prosten Brandt,
I Auglen prestgård. Kyrkan hetter Sticklcrstad och
bygden är Värclalcn. Följande dagen fick jag
med mig en gosse och begaf mig ut åt skogen
med mm bössa. Vägen togs ärver höga skogsberg
till Lexdals-vandet; derifrån till en bonde på Lunde,
der jag ville ha en häst for att komma upp på
fjellet. Men hästarne voro i marken och kunde ej
fås hem före kl. 5, och då hade det blifvit för sent.
Hos bonden blef jag inbjuden att spisa i ett slags
sommarstuga. Hustrun satte fram ost, smör, mjölk,
bränvin och ganska fint hVitt och godt tunnbröd
af hafre. På väggarne var garderob. Bland kläd·
ningar Voro äfven sådana af sits, och sydda lika
mamsellernas i städerna; höga mössor af blommig
sidensars, kantade med flera ränder illerskinn; muf·
-
far af björnskinn. De betala björnskinnen dyrt för
att fa dem till muffar eller till fallar for sina rara
slädar.
Vid hemgåendet, då jag följde vägen, såg jag
en vattenådra springa ur klippan öfver vägen, och jag
drack derur utan att veta att det var S:t Olofs källa.
Vid hemkomsten fick jag besök af fornforskaren
Kapten Klywer; han gaf mig många intressanta
upplysningar om ställen som jag redan besökt. På
sin käpp hade han en krycka af jern, som funnits
vid ett benrangel bland de Svenskar som fröso ihjäl
i 1718 på reträtten till Jemtland.
Följande dagen (den 22 Juni) läto vi bära våra
saker ned till Lexdais·vandet och der satte vi oss
i båt och rodde öfver till Bolstan (?), der kapten
Klywcrs far var bosatt och der vi väl undfägnades. Här
tog jag afsked af Pastor Arentz och Kapten Klywer
och lät af tvenne roddare ro mig långs Lexdalsvandet
till Langlie, der General-major Hjort bodde.
Dagen var odrägligt het. Eljest härlig resa.
Vattnet stod som en spegel; till höger höjde sig ett
fjell, och bakom oss reste sig snöflammig och hog. i
blånande gestalt, Hermansnasen, som en jette öfver
de andra fjellen. Vid ändan af sjön seglade vi
under en bro ett stycke upp åt Figga·elfven. Här
satte vi båten; en af karlarne följde mig upp till
General-Majoren, der Jag blef vänligt mottagen och
inbjuden att passera natten.
Följande dagen (Midsommarsafton) kl. 7 f. m.
begaf jag mig åt fjellct Tufset Tuven. Jag hade
två drängar med mig. l granskogen hördes sångtrasten,
som här kallas Natvuku (d. ä. Nattvaka);
äfven hördes eller sags här rödvingetrasten; bergfinken
(Frillgilla montifringilla) skärrade. Bofinken
(Fringilla calebs), trädgårdssångaren (Sylvia hortensis),
gul bröstade sangaren Sylvia hippolais) fUnnos i myrar
beväxta med björk. Löfsångaren (Sylvvia trochilus)
och en annan fagel, hvars sång var mig okänd, satt
högst upp i grantopparne och var mycket rädd.
Längre upp i granskogen, på sidan af fjellet, träffades
en familj af lafskrikan (Corvus infaustus), som
här kallas Reudtjuxa och skall finnas i mängd. Hon
hade redan sina ungar ute och matade dem, 6 a
7 stycken. Var ej serde1es rädd. Två af dem skötos.
Litet öfver det ställe der de påträffades, upphörde
granen att växa och furen började, dock ej.
med stora eller frodiga träd. Snödrifvor ligga ännu
bade på denna region och deröfver, men på de
flesta ställen har snön nyligen gått bort, och der
ha Vaccinium myrtillus, Betula alba och Betula nana
ännu icke löf. Gränsen mellan granens och furens
region bestämdes med barometern. Detta fjell kallas |
Bilsta Vola. (Vol betyder här detsamma som Kjöl i
Opdalen, och Knopp eller Klimp är här det samma
som Kamp derstädes). Då jag lossade första skottet
på Corvus infaustus, flög en dalriphanne upp med
sitt vanliga racklande läte. Denna ripart går således
stundom ned i granens region; ty detta var i
stora granskogen.
Vi stega högre upp: furen upphörde, Betula
alba stod i mindre träd och buskar. Snödrifvor låga
i fördjupllingarne. Empetrum nigrum., Vaccnium mylrtillus
och uliginosum stodo ännu växande. Snart blefvo
de lägre. Renmossa i mängd, äfvensom Islandsmossa
och andra Lichtener på de rundslitna kullarne. Azalea
procumbens utbredde sig snart som ett grönt täcke
med invirkade röda små blommor öfver hela fältet.
Arbutus Uva ursi hade härstädes redan bär. Vi foljde
den nakna fjellåsen åt söder; kullar reste sig här
och cler och på alla stodo sistnämnda växter. Vi
sökte den högsta kullen. Pa några träffadcs Arbulus
Uva ursi i blomma., och på de högre Diapensia lapponica.
Den högsta kullen pa detta fjell kallas Selli Vola.
Här ligger en stor sten öfverst på fjellet. Han
är nästan fyrkantig och omkring fyra alnar på hvar
sida. Härifrån har man en mycket vidsträckt utsigt.
Här står jag liksom på en klippa i ett af
-
högsta toppen såg jag Rana temporaria, som således
har en mycket vidsträckt region fOr sin tillvaro.
Nedkommen i skogen hörde jag åter den obekanta
fogelsången och önskade innerligt att kunna
komma åt att skjuta fogeln, helst jag var öfvertygad
att han var en for Skandinaviens fauna hittills okänd
fogelart. Ändtligen lyckades det mig att skjuta
honom från en hög grantopp, men han förekom mig
då så lik Sylvia trochillus, att jag nästan tviflade på
att jag skjutit just den, som jag hört sjunga med
for mig så okända toner. Ett nytt försök måste
derför göras innan jag blef forvissad.
Bly säges vara funnet i berget Glupen vid sidan
af Djurdalen, en säterboning i Sticklerstads socken.
Finne-Lappar som bo der skola veta stället,
men vilja ej uppgifva det.
Man berättar att en stor mängd ovanligt små
Tödder (tjädrar) före vintern nedkommit från fjellen,
äfvensom Orrar. Man tror att de kommit öfver
Ryssland från Siberien. Det skall äfven ha händt
förr, men sällan.
På Langlie hos General-Major Hjort blef jag
med innerlig vänlighet inbjuden att stanna och blef
der i två dagar. General·Majoren är en man af
75 år, som har tjenat kronan mer än ett halft århundrade.
Han har nu afsked med bibehållande af
-
stormar upprördt haf, hvars aflägsna vågor synas
svepta i blånande töcken (solrök) och skummande
af hvit fradga (snödrifvor). Denna utsigt visar sig
åt alla sidor. Åt norr och vester drager sig en
lång sträcka på tvenne mils afstånd långs åt Beitstadfjorden
; snön skiner der ännu. Åt öster resa
sig Mokke·fjellen med snö, åt söder synas några
höga isolerade toppfjell ('klimpar'åt sydost synes
Hervola mera utbredd. Fjorden och Lexdalsvandet
synes ockå. Man har härifrån äfven en vidsträckt
utsigt öfver Värdalen.
Fjellet var betäckt med Lichener, mellan hvilka
de gröna tufvorna af Diapensia lapponica med sina
hvita blommor gjorde ett skönt afbrott. Äfven Azalea
procumbens, Betula nana, Islands-mossa m. fl. Multebärsbusken
med sina stora, hvita blommor finnes örver
allt i mängd, isynnerhet i fjellmyrarna. En
fjellripehanne sågs. Hunden skrämde honom, derför
blef han ej skjuten. Fjellripan går således ned till
björken, och något derunder. Dalripan går också
dit upp; således litet hvar i den andres region. Om
gränsen mellan dessa regioner bestämdt kunde dragas,
måste den ligga der björken upphör. - Öfverst
uppe sågs Anthus pratensis; han har bo i fjellmyrarna.
Göken höres och Sylvia trochilus sjunger i
buskarne under fjelltoppen. l myrar strax under
-
sin lön som pension. Den gamle syntes mig vara
en rigtig hedersman. och hela familjen innerligt välvillig
och snäll. Den välvilja de visade den vandrande
främlingen skall han alltid ha i tacksamt
minne.
Jag hade varit på fjellet och var om aftonen
mycket trött. Det var midsommarsafton. Eldar upp·
tändes af allmogen på alla kullar, och skott lossades
med små kanonerl gjorda af gamla afkortade bösspipor.
En stång restes. på hvars ända var satt
en tjärtunna; hon antändes och brann tills hon alldeles
nedbrunnit. Man dansade på flera ställen,
men inom hus. Man har också får sed den aftonen,
att gå till sina bekanta i smyg- och lägga något;
för att visa att man varit der utan att blifva sedd.
Följande dagen., midsommardagen, var allt tyst.
Ingen fick jag att följa med mig; alla drängar vara
borta och dansade. Jag gick ut med min bössa for
att om möjligt få se den okände sängaren. Med hvilken
ifver han söktes kan jag ej beskrifva. Jag fick
höra hans läte i skogen och jag rusade in bland
träden med bössan; Flera gånger närmade jag mig.
men han var for rädd. Ändtligen sköt jag på mycket
långt hall i trädtoppen. rogeln roll och till
min stora glädje var det samma fogelart, som jag två
dagar forut skjutit. Alltså var intet tvifvel mer att
-
det var denna fogel, som hade det ovanliga lätet och
som jag sökt. Det var gransångaren (Sylvia abietina).
Följande dagen fortsatte jag resan till Steenkier;
vägen togs genom skog på obanade vägar till häst.
Steenkier är en upplagsplats; der bor en enda köp·
man, samt åtskilliga strandsittare som ha båtar i hvilka
de ro personer och saker mot betalning. Jag blef
satt öfver elfven på fårja och fick derifran kärra
med säte - högst ovanligt!
|
